Jag efter Göingerundan: En död sill i en brödrost...

Titeln beskriver mig just nu, efter detta lopp! 

Anmälde mig till 15-milaren. Banan hade jag ingen ANING om... jag bara antog att den var platt och lång. Det var lite fel, tror jag. Någon snackade om att det var någon sk. Linderödsås inblandad. Det förklarar en del.

Några av killarna från Höllvikensom jag tävlade med/mot förra helgen var med, likaså Cykelcity- Håkan, Patrik Heiler och några kompisar från Åstorps CK och många andra snabbisar. Så att det skulle köras fort var jag inte orolig för utan det var en självklarhet, och precis vad jag ville.

Jag var lite betänksam angående distansen bara.. jag har nämligen inget lager av energi-bars. Jag hade EN bar, EN gel... sedan tänke jag att jag får tiga med mig min banan INNAN start för jag kommer garanterat inte att ta någon ute längs banan.

Redan tidigt i loppet kände jag att jag fick ladda på rätt bra när vi gick runt på två led och med snabba skiften längst fram i klungan. Banan var också kuperad... aj, aj... Jag lade rätt mycket krut här och där, och i förningarna längst fram låg jag garanterat över min syratröskel. Men jag kollade aldrig på effektmätaren under loppet faktiskt... den skulle inte få hålla mig tillbaka liksom. 

Efter ett tag höll jag mig bakom de 20 pers som drog för jag kände att detta skulle absolut inte hålla imål annars. Stundtals var jag ganska andfådd faktiskt! He he...

En krasch!  Klarade mig... det var bakom mig i en kurva. Folk skrek och ropade, sedan PANK/KLONK! Det otäcka men tyvärr bekanta ljudet...

På platt mark. Det rullar på en timme till... det rör sig i klungan. En plötslig manöver gör att hela fältet framför mig gören domino-liknande manöver åt vänster, liks ett fiskstim. 

Någon går på hjul! PANK/KLONK! En krasch!  Klarade mig... Lyckades ha turen att ligga på rätt sida snett bakom.

Efter ca. 10 mil kände jag att jag började räkna ner. Skönt... bara 5 mil kvar. Det ska nog funka. Började känna mig lite småhungrig. Inget bra tecken! Tog det sista av min energikaka.

Efter en stund snackade jag med "Utan", kompis från CKSE och ÅCK, som sa typ kul att du är med ännu och att du kom med över.

- Över vadå? Tänkte jag... ok, det är ju kuperat men har det varit nån stigning liksom?

Han skrattade och sa jaja, nu har du fått Mallorca-referenser!  Lite så kanske. Men man är ju ingen bergsget där heller precis. Och kommer aldrig att bli.

Och bara efter yteligare en mil typ... så svänger det väster och en JÄVLA BACKE uppenbarar sig framför oss. Den går UPP TILL HIMLEN!

Jo, tack. Tydligen var ingen av de andra i gruppen speciellt trött för tempot var, hur ska jag uttrycka det... lite i tuffaste laget för mig. Inte så att Heiler behöve ta i väl, men det började ganska snart SKRIKA i mina lår. Fick sänka tempot något... men de skrek vidare. Halvvägs upp i backen fick jag inse att det var good bye klungan. Ytterligare en kille hade fått släppa. Jag passerade honom och skulle börja jaga klungan, för vi kunde fortfarande se ryggen på dem 75 meter fram. Men benen bara skrek stopp!! Och jag skrek också har jag för mig, för det gjorde rätt ont i benen faktiskt, och även i själen!!

Killen som senare visade sig heta Fabian och vara kompis med mig på Facebook, kom ikapp och jag högg tag i hans rulle med den lill kraft jag kunde mobilisera. Vi hade 4 mil kvar och 1 timme och 20 minuter på oss att klara 4-timmars gränsen och få den prestige fyllda TIDS-MEDALJEN!

(minns inte riktigt sträcka och tid... men jag funderade fram att det skulle räcka med max 35 i snitt in till mål)

Och vi gjorde allt för att hålla farten god! Men mina förningar blev allt kortare. EFter ett tag fick jag säga till killen "jag är ledsen... jag är helt, helt slut... håller jag din rulle så är det ett litet mirakel..." 

Så han gjorde definitivt allt jobb sista 1,5 milen. Min mat var slut... jag kände hur jag började tappa kraft och frågde honom om han hade nåt att äta. Han tg upp en bit av en powerbar som var 1 cm lång och sa "vi kan dela på den här.."

- Tack! 

Men det var lite för lite, och det var för sent. För 5 minuter senare var jag HELVÄGGAD.

På 100% vilja och längtan efter KEBAB+PIZZA+COCACOLA samt viljan att få den där 4-timmarsmedaljen, vägrade jag släppa hans rulle. Det fanns ingen kraft alls, men det räckte. Tittade på effekt mätaren... 140W lyckades jag fisa fram i pedalerna. Och det var ingen behaglig känsla i benen eller övrig kropp... ont över allt!! Rygg, axlar, ben, armar och kände mig illamående... inte bra. Vill välta ner i diket och somna men.. jag skulle fan imål! 

Kom i mål på 3 timmar och 53 minuter och jag var skitglad över det.  

Men.. HELT, HELT, HELT slut... Fan vad slut jag var. Jag kommer inte ihåg att jag varit så slut någon gång tidigare. Solleröloppet 2009 med 4:20 i 7+grader och regn var i klass med detta. Jag hade problem att komma av cykeln, jag hade problem att gå, att stå och kunde (eller orkade inte) svara på till tal.

- "Hur gick det då? Du ser pigg ut!!"

Det kom inte fram några ord! Killen som serverade korv gjorde iordning en till sig själv... såg mig och frågade vill du ha en korv. Jag tackade och började äta! Satte mig ner på huk för att inte ramla och höll i ett bord. "Coca-cola också"... jag behöve inte svara... "Jag öppnar den till dig!"

Det var gott!! 

Efter det lyckade jag efter en stund byta om, köpa en kebabtallrik och ta mig bort till Lasse för fika. Men många hade redan gått. Vi ses en annan gång när jag inte väggar. 

Tack som tusan för idag Hässleholms CK!!   Detta gjorde ni för jevvla bra!!! 

  

EDIT:
Måste berömma Hässleholms CK lite också. Jag tyckte det var riktigt bra organiserat med MC före oss, mellan oss och följebil efter oss. Korv efteråt, utlottning av priser och riktigt fin bansträckning. Och i år rekortdeltagande. Uppskattade oss i startfållan till typ 500 pers.